Post by stefan on Mar 12, 2012 22:18:11 GMT 1
Prolog
Det var köpmannens tur att yttra sig i den stränge kungens hall. Han reste sig och höjde sejdeln. Så gott han kunde prisade han kungens öl och frikostigheten i hans sal, men för de som satt nära syntes hans ord tomma, han hade knappt tömt en sejdel och fläsket hade han bara smakat på.
”Jag söker mig till yttersta norden för att handla med pälsar, min kung” fick köpmannen sedan fram på en blandning av germanska, latin och frankiska. ”Svarträv och mård, men även bäverskinn och gråverk” fortsatte han. ”Jag ämnar söka mig inåt landet, till de stora skogarna. Jag har hört om en pilgrimsled som leder mot Nidaros från andra sidan bergen och skogarna. Jag tror jag kan färdas österut via den.”
Harald, kung av Norge, som av vissa kallas Hårdråde, mörknade i blicken när han hörde talas om vart köpmannen var på väg. Flera i hallen smålog lite åt köpmannens belägenhet. Pälshandeln var något som Harald gärna själv hade kontroll över och att dessutom lyckas sätta foten på en av kungens ömma tår lär inte ha gjort det bättre. Men det kungen sa förvånade de flesta. ”Du har mitt tillstånd, köpman. Men du ska göra mig en tjänst. Sök upp mig igen, innan du gör avfärd.”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I de mörka skogarna på andra sidan bergen, där urtidens vidunder fortfarande besudlar skapelsen, längs en led där pilgrimer stretar sig norrut för sina själars skull, där ligger Gladsheim. Just denna natt ligger molnen ovanligt tunga och mörka över åsarna, sluttningarna, sankmarkerna och den lilla bäcken.
Ett par händer letar sig över sten, griper tag, lyfter, vräker undan. Snart har tillräckligt mycket av röset vräkts bort så att stenplattan som försluter den lilla gravkammaren går att rubba. Därinne är det helt och hållet mörkt. Men gravplundraren trevar med händerna, söker och hittar. Några föremål plockas ur graven och ner i en ränsel. Snart är gravplundraren borta. Det börjar regna, men i övrigt är allt stilla.
Nej, inte riktigt allt är stilla...
Händer som trevar över sten. Eller det som en gång varit händer. Det som en gång varit armar, en kropp, vad som en gång varit en människa. Något förfärligt krälar ut ur den öppna kryptan. Och ytterligare en. Ur kryptan krälar de, och tyst ekar de vandrande dödas förbannelser, över byn de en gång levt i och över domen som lagts över de döda. Domen över död man; domen över Hjorvard.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Men i värmen från elden sitter en krum gumma och berättar. I forna tider, säger gamlingen, var inte Gladsheim en by förbannad av skam och feghet. På den tiden kunde man hålla rent från otyg i skogarna. Men det var på de stora hövdingarnas tid. Annat är det nu, när det inte längre finns någon som vill eller kan kalla sig hövding. Barnen manar gamlingen att berätta mer. De vuxna har hört det förr men vill gärna drömma sig bort en stund, så de lyssnar gärna de med. Så berättelsen fortsätter.
Gladsheims mest frejdade skald och mest fruktade krigare var Erik Sigurdsson. Eriks förfäder hade varit stora i livet och deras blod flöt tjockt i hans ådror. Hans skuldror såg man på långt håll, så bredaxlad och reslig han var. Skägget hans var rött och så stort att barnen kunde leka tittut däri.
Erik växkte upp på Island. Som yngling for Erik manligen fjärran över havet, tillsammans med sin broder. Där vann han sig ett stort namn. Erik kämpade för konungen av England som gav honom stora gåvor av guld. Det var också i England som Erik vann det märkliga svärd vars namn var Hundingsbane.
Men när hans broder stupade tappade Erik lusten att slåss och han for hem. Men även där drabbades han av olycka. Hans vackra hustru dog utan att ha gett honom några barn. Men Eriks olycka var ännu inte slut. Han begav sig till Norge för att kräva sitt arv efter hustrun. Men de som på den tiden regerade, kung Ivar Blodyx och drottning Gunhild, ville själva ha arvet i sin ägo. Då fäste Erik i vrede deras namn på nidstänger och slog ihjäl deras son Ragnvald, som utmanat Erik till envig.
Som så många andra som blivit osams med den norske kungen sökte Erik tillflykt i de stora skogarna på andra sidan bergen. Där bosatte sig Erik vid Boers Klacks sluttning, intill Gnipahålan. Det var då folket i dessa trakter lärde känna Erik Sigurdsson; en enkel man som med rådiga ord ingav respekt vid både gille och ting. Han brukade säga att det inte kan bli lika för alla men att det kan bli rättvist. Så när Gladsheim växt sig till en by som behövde en hövding såg alla till Erik. Han var ett gott val. Han blev en god hövding.
Men alla går ur tiden, så även Erik. Erik hade sagt innan dog att den efter honom som var värdig skulle finna hans svärd och bära detta som ett tecken. Den som kan visa upp svärdet Hundingsbane, är värdig ödet att återigen bli den hövding som Gladsheim behöver. Men ingen har ännu funnit svärdet Hundingsbane.
Gamlingen tystnade. Nu var det flera som hade fått något i blicken. Kanske hopp? Eller lystnad? Till sist var det någon som gav ord åt vad alla som lyssnat tänkte. Var finns svärdet nu? Gamlingen satt tyst en stund, blicken mattades, som om hon såg något långt bort, eller som om hon själv var långt bort och bara den lilla tunna kroppen fanns kvar i rummet. Så övergick de matta andetagen i ord;
Erik gömde svärdet. När gudarna, Vile och Ve, skapade världen fyllde de tomrummet med Ymers kropp. Erik sökte det tomrum som ej ännu är fyllt med Ymers kropp. Detta fann han i Gladsheim, där sten ligger på sten vid ena gavelns sida i mörker. Där finner du arvet efter Erik.
Det var köpmannens tur att yttra sig i den stränge kungens hall. Han reste sig och höjde sejdeln. Så gott han kunde prisade han kungens öl och frikostigheten i hans sal, men för de som satt nära syntes hans ord tomma, han hade knappt tömt en sejdel och fläsket hade han bara smakat på.
”Jag söker mig till yttersta norden för att handla med pälsar, min kung” fick köpmannen sedan fram på en blandning av germanska, latin och frankiska. ”Svarträv och mård, men även bäverskinn och gråverk” fortsatte han. ”Jag ämnar söka mig inåt landet, till de stora skogarna. Jag har hört om en pilgrimsled som leder mot Nidaros från andra sidan bergen och skogarna. Jag tror jag kan färdas österut via den.”
Harald, kung av Norge, som av vissa kallas Hårdråde, mörknade i blicken när han hörde talas om vart köpmannen var på väg. Flera i hallen smålog lite åt köpmannens belägenhet. Pälshandeln var något som Harald gärna själv hade kontroll över och att dessutom lyckas sätta foten på en av kungens ömma tår lär inte ha gjort det bättre. Men det kungen sa förvånade de flesta. ”Du har mitt tillstånd, köpman. Men du ska göra mig en tjänst. Sök upp mig igen, innan du gör avfärd.”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I de mörka skogarna på andra sidan bergen, där urtidens vidunder fortfarande besudlar skapelsen, längs en led där pilgrimer stretar sig norrut för sina själars skull, där ligger Gladsheim. Just denna natt ligger molnen ovanligt tunga och mörka över åsarna, sluttningarna, sankmarkerna och den lilla bäcken.
Ett par händer letar sig över sten, griper tag, lyfter, vräker undan. Snart har tillräckligt mycket av röset vräkts bort så att stenplattan som försluter den lilla gravkammaren går att rubba. Därinne är det helt och hållet mörkt. Men gravplundraren trevar med händerna, söker och hittar. Några föremål plockas ur graven och ner i en ränsel. Snart är gravplundraren borta. Det börjar regna, men i övrigt är allt stilla.
Nej, inte riktigt allt är stilla...
Händer som trevar över sten. Eller det som en gång varit händer. Det som en gång varit armar, en kropp, vad som en gång varit en människa. Något förfärligt krälar ut ur den öppna kryptan. Och ytterligare en. Ur kryptan krälar de, och tyst ekar de vandrande dödas förbannelser, över byn de en gång levt i och över domen som lagts över de döda. Domen över död man; domen över Hjorvard.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Men i värmen från elden sitter en krum gumma och berättar. I forna tider, säger gamlingen, var inte Gladsheim en by förbannad av skam och feghet. På den tiden kunde man hålla rent från otyg i skogarna. Men det var på de stora hövdingarnas tid. Annat är det nu, när det inte längre finns någon som vill eller kan kalla sig hövding. Barnen manar gamlingen att berätta mer. De vuxna har hört det förr men vill gärna drömma sig bort en stund, så de lyssnar gärna de med. Så berättelsen fortsätter.
Gladsheims mest frejdade skald och mest fruktade krigare var Erik Sigurdsson. Eriks förfäder hade varit stora i livet och deras blod flöt tjockt i hans ådror. Hans skuldror såg man på långt håll, så bredaxlad och reslig han var. Skägget hans var rött och så stort att barnen kunde leka tittut däri.
Erik växkte upp på Island. Som yngling for Erik manligen fjärran över havet, tillsammans med sin broder. Där vann han sig ett stort namn. Erik kämpade för konungen av England som gav honom stora gåvor av guld. Det var också i England som Erik vann det märkliga svärd vars namn var Hundingsbane.
Men när hans broder stupade tappade Erik lusten att slåss och han for hem. Men även där drabbades han av olycka. Hans vackra hustru dog utan att ha gett honom några barn. Men Eriks olycka var ännu inte slut. Han begav sig till Norge för att kräva sitt arv efter hustrun. Men de som på den tiden regerade, kung Ivar Blodyx och drottning Gunhild, ville själva ha arvet i sin ägo. Då fäste Erik i vrede deras namn på nidstänger och slog ihjäl deras son Ragnvald, som utmanat Erik till envig.
Som så många andra som blivit osams med den norske kungen sökte Erik tillflykt i de stora skogarna på andra sidan bergen. Där bosatte sig Erik vid Boers Klacks sluttning, intill Gnipahålan. Det var då folket i dessa trakter lärde känna Erik Sigurdsson; en enkel man som med rådiga ord ingav respekt vid både gille och ting. Han brukade säga att det inte kan bli lika för alla men att det kan bli rättvist. Så när Gladsheim växt sig till en by som behövde en hövding såg alla till Erik. Han var ett gott val. Han blev en god hövding.
Men alla går ur tiden, så även Erik. Erik hade sagt innan dog att den efter honom som var värdig skulle finna hans svärd och bära detta som ett tecken. Den som kan visa upp svärdet Hundingsbane, är värdig ödet att återigen bli den hövding som Gladsheim behöver. Men ingen har ännu funnit svärdet Hundingsbane.
Gamlingen tystnade. Nu var det flera som hade fått något i blicken. Kanske hopp? Eller lystnad? Till sist var det någon som gav ord åt vad alla som lyssnat tänkte. Var finns svärdet nu? Gamlingen satt tyst en stund, blicken mattades, som om hon såg något långt bort, eller som om hon själv var långt bort och bara den lilla tunna kroppen fanns kvar i rummet. Så övergick de matta andetagen i ord;
Erik gömde svärdet. När gudarna, Vile och Ve, skapade världen fyllde de tomrummet med Ymers kropp. Erik sökte det tomrum som ej ännu är fyllt med Ymers kropp. Detta fann han i Gladsheim, där sten ligger på sten vid ena gavelns sida i mörker. Där finner du arvet efter Erik.